Greta-paradoxen

Längesedan jag skrev ett blogginlägg. Funderar på vilken kanal man/jag skall förmedla tankar. Eller om man ens skall göra det.

Greta Thunberg är ett fenomen. Fantastik ung, passionerad, påläst flicka som å ena sedan gör mig imponerad och stolt, å andra sidan provocerar mig som ett ”maskineri” som inte går att ifrågasätta utan ett socialt självmord. Men det är en helt annan diskussion.

Det som Greta och hennes anhängare vill uppnå görs redan, men på ett helt annat sätt än att vi slutar flyga eller äter lite mindre kött. Det sker genom dematerialiseringen. Ett ord som jag ältat sedan 28:e februari 2011. Nämligen att vi går från molekyler till bytes. Och det kommer fortsatt att öka inom flera sektorer. Saker upphör helt enkelt att finnas i fysisk form

De långa, kostsamma värdekedjorna för dessa molekylära enheter försvinner och få saker borde ge större effekt än det. När vi ser mindre välbeställda människor beställa tonvis med skräpprodukter från Kina är det ett tecken på slutskedet av den fysiska produkt-eran. De är de sista som ser ägandet, mängden av fysiska saker, som en statusmarkör i en värld som i övrigt konsumerar tjänster

Kanske borde det vara förblindade politiker och Greta-kramares våta dröm!

Baksidan
Samtidigt som ovanstående sker har vi de största molekylära förflyttningarna i historien. Molekylära förflyttningar i form av protein. Människor. Människor som, på goda grunder, söker en bättre värld. Ett bättre liv. Människor som i sämsta fall knappt kan klockan, i bästa fall kan räkna och skriva hjälpligt. Människor som hade haft en chans i den molekylära värdekedjan av produkter som knappt längre existerar.

Slutsats
Greta och hennes gelikars dystopi kommer att komma på skam, till ”förmån” för en betydligt snabbare och större fråga. En fråga som är mindre enkel, mindre populistisk.

Ni kan sitta med er godhetstävlan och äta era jävla kikärtsbollar på SJ och titta på photo-shopade isbjörnar på isflak. Jag tror att det är en icke-fråga i relation till hur vi skall hantera de ekonomiska modellerna i en värld av dematerialisering. Visst kan vi till en början ha ett globalt, plattformsbaserat service-slaveri av underbetalda svarta, unga män som cyklar runt och hämtar mat på restauranger eller kör taxi för pengar man inte kan leva på, men den servicesektorn kommer inte att fånga upp behovet. Bristen på sysselsättning/försörjning för dessa unga (främst män) är en utveckling jag kallar jag dystopi!

About Patrick Gilbert

Jag hjälper företag och människor att lyckas skapa exceptionella kundupplevelser, lönsamhet och effektivitet genom att utnyttja digitaliseringens möjligheter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *