Inom den bransch jag verkar upplever jag ibland en rätt unken mentalitet. När extroverta individer, berusade av att odla sin självutnämnda digitala överklasstillhörighet agerar domedagsprofeter över branscher, företag och den digitala underklassen. Dom hämtar näring i den vilsenhet som råder och använder andras innovationer som ammunition.

Att vältra sig i dom disruptiva krafterna, utan att behöva ta hänsyn till den pre-digitala affären är inte bara enkelt, det är arrogant. Inte heller är det särskilt produktivt.

”Riktig överklass” är ofta återhållsam och diskret, emedan den ”affekterade överklassen” med nyvunnen ekonomisk eller kompetensmässig makt är prålig, skränig och grund.

Vi behöver ha ödmjukhet och förståelse för människor vars affärsmässiga livsverk skakar i grunden. Vi behöver vara rädda om människor som upplever att deras status, makt och kunskapsmässiga investeringar plötsligt sinar.

Samtidigt lever vi i den tid då flest demokratiska möjligheter någonsin funnits. Aldrig har ålder, kön, etnicitet eller sexuell läggning betytt så lite för möjligheten att förverkliga våra drömmar.

Just därför behöver vi (jag själv inräknad) bli bättre på att vara inkluderande, att tala lösningar, möjligheter och idéer, snarare än att utnyttja ett kortsiktigt kunskapsövertag och skrämselpropaganda som trampolin för det egna egot.