Livets fernissa

Drog ut på landet ikväll. Ensam! ”Skall du åka dit ensam?” var frågan från min kollega. ”Du har väl inte massa sprit med dig” var följdfrågan då jag gissar att han trodde att jag skulle hänga mig i första bästa träd. Han hatar ensamhet.

Men nu har jag suttit i några timmar och tittat på elden i den öppna spisen. Kreativitet och innovation kommer sällan i en stressad miljö. För mig kommer den när jag kör bil eller på annat vis är ensam med mina tankar. Varje tanke hinner några varv till och det är då dom utvecklas.

I skrivande stund har jag lagt mig i sovrummet och lyssnar till kaminens brus. Jag har sunkig mottagning på mitt mobila bredband, telefonen ligger kvar i bilen.

Betyder jag något?
Har haft telefonmöte idag och dom var intresserade av vad jag tyckte. Jag betyder något!  Är de det som betyder något? Att jag på ett Darwinistiskt sätt känner att jag är anpassad till sammanhanget?

Tänk om det upphör! Tänk om ingen är intresserad av vad jag tycker! Är ingen intresserad av vad jag säger är jag inte anpassad till min samtid. Är jag inte anpassad efter min samtid vill ingen ha mina råd. Vill ingen ha mina råd är jag dåligt anpassad till min tid och förväntas därför dö ut. Ingen tjej vill ha mig att avla på….. Är det den rädslan vi bär på när vi inte har råd att köpa våra statusmarkörer som visar att vi är anpassade?

När vi var små
Barn är klädsamt befriade från sociala värderingar. Där värderas egenskaper som snällhet, att vara rolig eller andra personliga egenskaper. Med stigande ålder hängs olika attribut och statusmarkörer på oss som individer. Vi träffar sällan mäniskor från skiftande sociala grupper utan konserverar ett synligt eller osynligt socialt spel. När vi träffar en barndomsvän är det ofta okomplicerat OAVSETT om det är en avgrundsstor skillnad mellan dagens livsstilar. Är det kanske något vi längtar efter? Att bli värderade för vår sanna personlighet, utan sociala attribut.

Jag tror
Imorgon kommer familjen och förtrollningen bryts, förhoppningsvis till en annan förtrollning. Men jag tror att vi skall bejaka ensamhet och bejaka våra personligheter. Ensamheten för att det i sina bästa stunder är en anabola steroid för kreativa tankar och personligheter för att det är det enda vi har som är värt något. Vi har en tendens att fokusera allt för mycket på livets fernissa!

About Patrick Gilbert

Jag hjälper företag och människor att lyckas skapa exceptionella kundupplevelser, lönsamhet och effektivitet genom att utnyttja digitaliseringens möjligheter.

One thought on “Livets fernissa

Leave a Reply

Your email address will not be published.