Min kära gamla mor är konstintresserad. Hon konsumerar gärna impressionister tillsammans med sin kulturelit till vänskapskrets. Men hennes konst är TOTALT ointressant för mig. Den provocerar inte, den bryter inga normer. Tillsammans med integritet är gränsöverskridande ett viktigt motto för mig. Problemet är att vi (sannolikt även jag) tror att vi är gränsöverskridande. Att ta på sig en tokrolig slips signalerar bara att man sannolikt är den tråkigaste på festen. Det har ännu aldrig slagit fel att ju roligare slips desto tråkigare person.

Problemet är att om man inte är etablerad när man är gränsöverskridande, blir man väldigt fort misstänkliggjord. Jag brukar rädda mig genom att ta hjälp av gränsöverskridande konstnärer eller individer.  Ett exempel på gränsöverskridande är fotografen Joel Peter Witkin som ständigt utmanar etablicimanget i vad som är fint och fult.

En annan är Alexander Bard, som är en man som är osedvanligt mycket i takt med sin tid. Jag tror att vi måste försöka våga ladda våra varumärken med en gränsöverskridande ideologi och våga stå för det. All heder åt Alexander Bard. Kan inte låta bli att bjuda på en annan gränsöverskridande favorit, John Waters: