Customer experience & social CRM

Jag har skrivit en del om äkthet i marknadskommunikation. Det ligger liksom i ”story tellingens” natur. Varför är det så viktigt? Ingen är speciellt intresserad av fiktion längre.

MEN rent personligen så ogillar jag frosseriet i det privata. Det börjar rent av bli en smula motbjudande. Vi konsumerar det privata och den som säljer gör det i valutan integritet. Företag, organisationer, skådespelare, yrkesgrupper och inte minst människor.

Att människor säljer ut sin integritet på Facebook, har jag skrivit om till leda. Men vårt obehagliga frosseri i att se skådespelare ”bryta samman” varje vecka i SVT’s slott får mig att må illa. Att konsumera överviktigas privata kamp mot kilon får mig att spy. Att som rovdjur följa olika typer av räddningstjänster i problem, sorg och misär ger mig en klump i magen. Att se en miljonär gå under cover för att sedan agera filantropiskt mot de medellösa får mig att vilja skjuta mig.

Varför
Jag undrar varför vi har detta behov att frossa i andra människors elände (och ibland framgång). Jag tror att det finns något gnagande missnöje med oss själva och vårt sammanahang. Då kommer detta frosseri som en tröst för att temporärt slicka såren.

Ungefär som de som spelar eller köper lotter. Tiden mellan man köpt trisslotten och till dess man skrapat är man miljonär. Man dagdrömmer om den sociala revanschen. Därefter kommer en fadd eftersmak och drar en ännu längre ner i den redan sargade självbilden.

Just den sargade självbilden är en bild av oss själva som misslyckade. Den hämtar sin näring i vår rädsla att vara fula, misslyckade och inkompetenta. Men den näringen hämtar vi alltid i något som varit eller det vi är rädda för skall komma.

Livet är inte speciellt komplicerat. Det bygger på två komponenter, rädsla och kärlek. Dvs undvika fara och göra sig tillgänglig för kärlek (reproduktion). Vår risiga självbild bygger uteslutande på rädsla. Om vi istället fokuserade på att vara levande på riktigt, hämta näring i själen och inte i vår rädsla skulle frosseriet i andras väl och ve upphöra.

”Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet.” (Wikipedia)
Vi lever i en fantastisk tid då detta delvis är självreglerande. Åtminstone när det gäller kunskap och information. Många framgångsrika företag och personer har förstått att man idag måste ge för att få. Alla vi som bloggar om något specifikt ämne ger ju bort kunskap och insikter gratis.

Men det finurliga är att det är svårt för någon att bara ta andras kunskap och kapitalisera på den. Kunskap och sammanhang rör sig så fort att vi alla hela tiden måste vara i rörelse. Det någon skrev om för 1 år sedan kanske ter sig annorlunda i ett nytt sammanhang.

Demokratisering
Det är ju också så att öppenheten och frikostigheten med kunskap är demokratiserande. Det har alltid funnits något exkluderande hos de
som har kunskap. Genom att isolera den har man fått makt över de som inte har den. De må vara uttjatat, men se bara maktförskjutningen från att de stora varumärkena har haft makten och tolkningsföreträdet, till att det nu är människor.

Microsoft
Läste om Microsofts (och nu är jag ute på delvis tunn is) ”nya” programvara för Xbox, som sägs kunna känna igen rörelsemönster etc. En hacker-grupp erbjöd belöning för att publicera koden på nätet. Microsoft reagerar med en ryggmärgsreflex och hotar med stämningar etc.
Till slut gjorde man helt om och öppnade upp. Vilket har gjort att koden ligger till grund för mängder av nyttoapplikationer. Exempelvis styrning av robotar för att assistera blinda i Korea.

Det finns säkert flera sakfel i ovanstående och säkert de som kan denna story bättre än jag, men den får ändå stå som exempel när girighet inte är i takt med tiden.

Vaknade i natt vid halv två av att tv’n var på. Tyvärr hade jag inte somnat till Canal plus, för då hade jag vaknat av en annan repertoar, utan den alltid lika trevliga History channel. Efter att ha ägnat några minuter av att se in i psyket på massmördare stängde jag av.

Istället föll tankarna på mitt blogginlägg från igår som vid närmare eftertanke speglar människors avund. Ingen skulle väl erkänna avund, men jag är uppriktigt sällan avundsjuk. Inte för att jag är så helvetes lycklig själv, utan för att livet skulle bli outhärdligt.

När jag var ett barn
Mina föräldrar, då främst min mamma, indoktrinerade mig med extrem framgång, att jag var ett unikum av skönhet, intelligens, bildning, listan kan göras lång. I takt med att världen vuxit har den bilden sakta krakelerat. Jag behövde inte ens åka utanför 50-skyltarna för att se att det inte var sant.

Internet
Min upplysningstid var före Internet. Hade det inte varit så hade förmodligen upplysningen gått fortare. För mig räckte det att börja på högstadiet, men nu har jag 1,4 miljarder människor att jämföra mig med! På Internet i sociala medier. Detta är en källa till avund.

Jag har en bekant som driver en rese-business. Den har det passande namnet The world of envy. I en offline-värld hade familjens årliga resa till Rocas rojas på 70-80 talet fortfarande framstått som ett paradis, men nu vet jag alternativen. Detta går att anlägga på allt!

Jag hade inte tvekat en sekund att bo på dessa hotell. Och jag kan möjligen känna lite åtrå, men att som många fokusera på hur andra har råd är jäkligt kontraproduktivt. “Dom är säkert belånade“, “Hur kan dom lägga pengar på..” Det tar fokus från den egna utvecklingen. Det grusar möjligheter att skapa en egen lycka. Som sagt kolla på The Joneses.