Det här kan framstå som om jag sätter mig på en Eifeltorn-hög piedestal, men det skiter jag i. Jag skiter även i att jag delvis generaliserar!
Men jag läste en bok (Topgrading) för en tid sedan där man delade in arbetstagare i A, B eller C. Jag tror att max 10% är A-arbetstagare som levererar fullt. B är dom som delvis vill men inte kan och dom är 20% till antalet. 70% är C och därmed självcentrerade, lata, oambitiösa och inkompetenta.
I min värld är det så här:
- A-Personer
A-personer levererar och producerar. Pratar mindre agerar mer. Dom behöver inte detaljstyras och vågar fatta egna beslut. Vidare är dom situationsanpassade vilket gör att dom får ett ”vinnande sätt”. - B-Personer
Dessa vill i regel väldigt väl. Det blir inte alltid rätt och dessutom har dom ett ganska stort bekräftelse behov. Det finns dock en potential. - C-Personer
C-personer är dom som gnäller på allt och alla, men producerar marginellt själva. Dom är i regel för fega för att gå utanför sin ”comfort zone” och har ett begränsat intresse för att lära nytt.
Tricket, enligt boken, är lika enkelt som genialt. Var rädd om A-laget, utveckla B-laget och gör dig av med C-laget. Visst kan det låta en smula elitistiskt, men det går inte att vinna matchen med C-laget.
Fundera nu på dig själv. Vem tillhör du? A-laget förstås! Fundera på dina arbetskamrater. Du vet vilka som är A, B eller C. Eller hur?
Vi har en tendens att hyckla eller lura oss själva. ”Alla får vara lucia!”. Vi lurar till och med våra barn, att dom är perfekta. Vi lurar våra vänner fast dom själva vet vart dom befinner oss i den sociala hierarkin.
När det sitter C-personer på funktioner som spelar stor roll för kundupplevelsen så spelar man ett högt spel.
Vilken jag är? Ibland A och ibland B, aldrig C. (detta gäller dock inte om man använder min frus okalibrerade måttstock. Då är jag en cementerad C)
