Berättade storyn om Sir Richard Branson för min dotter i veckan. ”Han är ju lite som jag..” var hennes självklara svar. Hade någon i min ålder sagt så hade det upplevts oerhört arrogant. Men för henne var det självklart att hon är ”in charge of her own destiny”.
Och så fungerar det när man är ung. Den högra hjärnhalvan som är full av fantasi, kreativitet och möjligheter dominerar. Sakta men säkert tar den vänstra över och berättar för oss att:
- När vi är 20+ skall vi plugga och lära oss saker som andra har svar på
- När vi är 30+ skall vi ta oss upp i organisationen
- När vi är 40+ börjar vi ta plats och får bestämma över andra
- När vi är 50+ skördar vi framgångarna vi har jobbat så hårt för
- När vi är 60+ kan vi lära våra barnbarn den här sanningen
Tålmodigt och sakta skall vi ro båten mot en mellanmjölksartad framgång för att möta döden med ro.
FUCK THAT!
Om du är ung
Är du mellan tjugo och trettio så lyssna inte på ”sanningarna”. Vår tid är så demokratiserad att det inte finns något som hindrar dig att göra det du vill. Den gamla tidens ”gate keepers” finns inte längre. Lyssna inte på lärare som säger att en förutsättning för framgång är att plugga in saker så du kommer ihåg dom. Du kan ta reda på allt du behöver med ett musklick! Inget, inget, inget hindrar dig från att göra det du vill.
Lyssna inte på föräldrar om dom marginaliserar dina drömmar! Antingen baserar dom sina råd på något som inte existerar eller också är dom bittra.
Om du är i medelåldern och över
Man läser inte sällan att människor som blir av med jobbet i senare medelåldern inte får något nytt jobb. Man ser människor i femtioårsåldern som lider sig igenom ett arbete dom valde för att det förväntades av dom. Man ser till och med fyrtioåringar som klamrar sig fast vid sina jobb av trygghetsskäl och rädslan för att hamna utanför sin ”comfort zone”.
Men rädslan och ångesten är baserad på något som inte existerar. Det är nämligen bara att bli 20 år igen. Att ta tillbaka lite av den högra hjärnhalvans kreativitet och syn på möjligheter. Att stänga av lite av den vänstra som ger oss den falska erfarenheten att det inte går.
Hjärnspöket
På ett vis är våra hjärnor ganska binära. Antingen är vårt fokus att söka behag, alternativt undvika obehag. Det är delvis två olika personlighetstyper. Kan tänka mig att företagets säkerhetsansvariga har en hjärna som fokuserar på att undvika obehag…. Affärsutvecklarna att söka behag.
Men om vi, som inte är 20 längre, har en hjärna som genomgående fokuserar på att undvika obehag så kommer vi att stå helt stilla. Och många gör det, för att den gamla strukturen stigmatiserade misstag och fel. Den som inte gör många små fel i dagens affärsklimat gör inget alls!
Mina döttrar
Det finns säkert områden där jag enligt barnpsykologiska normer är en rätt kass pappa. Framtiden får utvisa om dom skickar mig till Carema’s Sibirien-paviljong på äldreboendet. Vad vet jag? Men det jag ALDRIG skall göra är att grusa deras drömmar. ALDRIG säga att det inte går.
Glöm pension
Jag fattar inte denna rädsla över en ökad pensionsålder. Hela den idén bygger ju på att vi antingen är kroppsligt uttjänta eller att vi håller på med något vi hatar. Vi längtar efter pension för vi tror att vi skall sitta där med en obsolet visdom som bara syftar till att krossa unga människors drömmar.
Om man är 60 eller 70 år och drivs ur en tjugoårings perspektiv, så kommer ålder vara helt irrelevant. Med risk för att låta som en bedagad kvinna på finlandsfärjan men; ”ålder är bara en siffra”. Det är vad åldern gör med oss som är det hemska!
Trevlig helg
Ps. Bilden på mig och mina döttrar är från en kyrka i New York, dit min fru tvingat oss alla till en gospel-gudstjänst; läs: vit medelklass-safari!
