Nalkas slutet för slaveriet?

Att ha ett historiskt perspektiv på saker är relativt sällsynt i en era av digital hyperhastighet. Men om vi zoomar ut och betraktar företeelsen slaveri, så är skillnaden marginell över tid. Slaveriet i Egypten, handeln med indianer som slavar i Sydamerika, afrikanska i Nordamerika och nu senast handeln med flyktingar som slavar i Libyen.

När jag skriver detta är klockan halv sex på morgonen, jag sitter på tåget på väg till ett hus där det finns uppgifter jag förväntas lösa (slava). Tommy, min uppdragsgivare äger ett så stort antal slavar att han till och med anställt slavar som slavdrivare (Anders).

Jag själv är alltså slaven personifierad. Trots min passion för uppgiften skaver det att jag dagligen byter bort det mest värdefulla jag har, nämligen tid. Allt mot en modest allmosa (lön).

Rädslan
Just nu finns det en dystopisk, yrvaken oro bland politiker och den upplysta allmänheten över vad som händer när ”robotarna tar över”.  Väljer man dock att se glaset lite mer halvfullt, skulle man se det som händer som slutet för ”slaveriet”. Utmaningen med det ligger i att vi tvingas se helt annorlunda på våra ekonomiska modeller, våra belöningssystem, vårt samhällskontrakt och trygghetssystem. Men den kanske största förändringen blir synen på oss själva, sättet vi identifierar oss med våra yrken och vad vi ser som meningsfullt i livet.

Kommer det att hända?
Just nu talar vi som sagt som robotar och AI i extremt yviga termer och dagspressen eldar på förvirringen med krigsrubriker om att ”robotarna tar ditt jobb imorgon”.

”Narrow AI” existerar redan idag. Det är AI som har en specifik uppgift och den gör det väldigt bra. Den förutspår väder, hjälper oss i trafiken, identifierar spam, effektiviserar energibalansen etc. etc.

”Generell AI” är vi ganska långt ifrån. Det är AI som kan verka i generella sammanhang likt vi människor gör. Vi är inte där, ganska långt ifrån har jag förstått.

Robotar för mig är när vi flyttar in AI i en mer fysisk kontext. Däremot kan man hävda att saker som RPA (Robotic Process Innovation) är mer AI än  robotar. Men ordet robot härstammar från ordet slav, så kanske man kan anlägga robotics på hela företeelsen kring automation. Kanske är det bara semantik.

Ska vi motarbeta?
Det finns en historia om en man som hette John Henry.  Han arbetade med att göra hål i klippor där man kunde sätta i dynamit för att spränga i samband med järnvägsutbyggnaden i USA. Han var duktig, den bästa. Men när det kom en ångmaskinsdriven borr som gjorde samma sak ville John Henry hellre dö med hammaren i hand än att ersättas av en maskin. Man satte upp en tävling mellan honom och maskinen, där maskinen vann nätt och jämt. John Henry dog av utmattning direkt eter tävlingen. Med hammaren i sin hand, som en ”riktig man”.

Men jag måste tillstå att riktiga män ter sig rätt enfaldiga i de fall man tror att muskelkraft kan övertrumfa maskinell kraft.

Lika dumt är det att tro att mänsklig hjärnkapacitet kommer att övertrumfa datorkraft, inom specialiserade områden. Att en dator vinner i schack är lika intressant som att en gaffeltruck vinner över en tyngdlyftare i marklyft.

Slutsats
Jag omfamnar automatiseringens alla möjligheter och jag är medveten om att många av dagens arbetsuppgifter kommer att försvinna. Ingen av oss har heller ett val, det kommer att ske. Det kräver att vi omvärderar synen på oss själva, hur vi är värdeskapande. Det kräver också nya sätt att tänka när det gäller ekonomiska modeller etc.

Men vi skall heller inte glömma att vi människor fortfarande är den överlägset mest avancerade och komplicerade maskinen på jorden. Kanske i hela universum. Vi har två hundra ben i kroppen som samspelar med 700 muskler i realtid. Bara att röra ögat kräver sju muskler.

Det mest intressanta är ändå vår hjärna i relation till generalism, hur vi agerar i relation till vår omgivning. Sedan har vi det där med en eventuell ”själ” eller medvetande. 

Jag vill gärna tro att vi är något mer än det min far förmedlade när jag i min barndom började nervöst tänka på döden. ”Patrick du är bara en förbränningsprocess av celldelning som till slut delat sig färdigt, inget annat. Lär dig leva med det”.  En kommentar som kvalificerar sig för ett samtal till BRIS i den åldern.

Men när jag ser in i en människas ögon tror jag att det verkliga ”jaget” finns och att det finns något mer än en uppsättning atomer som tittar tillbaka. Att det kanske till och med någon form av själ. Inte minst för att det inte går att automatisera en själ.

About Patrick Gilbert

Jag hjälper företag och människor att lyckas skapa exceptionella kundupplevelser, lönsamhet och effektivitet genom att utnyttja digitaliseringens möjligheter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *